barkborredöden

När jag tänker efter så har faktiskt barkborrar styrt hela mitt vuxna liv till den och där jag är nu.
Hur är det möjligt tänker du kanske nu.
Jag växte upp i Goslar som ligger vid foten av Harzbergen i norra Tyskland.
På 80-talet började de första miljöproblemen bli alltmer synliga. På den tiden gick utsläppen från industrin orenade rakt ut i himmelriket. Detta ledde till vad som kallades surt regn. Det sura regnet gjorde att granskogar särskilt i vissa höjdzoner i Harzbergen dog. Fast egentligen dog de ju av barkborreangreppen på de av det sura regnet försvagade träden. Det man måste veta är också att de döende och döda granarna där inte är naturliga. De planterades eftersom den gamla skogen tidigare hade avverkats för att man behövde ved till främst gruvdriften. Nya granar planterades därför – men de var dock från annan proveniens (härkomst) och därför inte alls lika härdiga och anpassade till det hårda klimatet med långa vintrar och mycket tung snö som råder där upp i bergen.
Jag kommer väl ihåg alla de barkborrefällor med feromoner som sattes upp lite varstans för att förhindra barkborrens framfart i skogarna där jag bodde.

De döda skogarna var så påtagliga, skrämmande och ”synbara” och skapade en miljöångest hos mig. Jag bestämde mig därför för att studera biologi – istället för konst som jag annars drömde om.

Gränsen mellan Öst- och Västtyskland gick då på 80-talet rakt genom Harzbergen. Efter återföreningen 1989 skapades Harz´s nationalpark år 2006 längs med den utsträckta forna gränsremsan (https://sv.wikipedia.org/wiki/Nationalpark_Harz) och i samband med det bestämdes att skogarna i nationalparken skulle få utvecklas fritt. Därför tog man bort barkborrefällorna just där med följden att stora skogsområden dog av barkborrengreppen. Barkborreangreppen fick dessutom extra fart till följd av torkan som även drabbade Tyskland 2018.

Idag har utsläppen från industrierna minskat markant men ersatts av andra miljöproblem. När man planterade den nu drabbade skogen i Harzbergen och de av barkborreangrepp döende träden i Sverige visste man inte om att barkborren skulle kunna bli ett stort problem. Inte heller visste man om framtidens miljö- och klimatproblem som idag är ett faktum.
Idag vet vi att: När man frångår de naturliga ekosystemen, planterar monokulturer av gran- och dessutom inte självföryngrad gran utan pantskolegran av annan proveniens som visserligen är snabbväxande men kanske inte alls klarar av det lokala klimatet – då ber man om problem.
Barkborrefällorna är ett bra exempel på konstgjord andning. Tar man bort dem så kan inte skogen överleva av egen kraft. Det är viktigt att man skapar långsiktigt livsdugliga skogar som klarar olika sorters stress, storm, torka, brand, sjukdomar…
Därför är mångfalden så viktig!
Som skogsägare är det därför bra att inte sätta allt på ett kort. Istället för att försöka maxa intäkterna genom att bara plantera gran – med stor risk att förlora allt genom barkborreangrepp, stormskador eller skogsbrand bör man tänka om helt. Naturens egen lösning är långsiktigt beprövat och dessutom klimatsmart: olikåldrig självföryngrad blandskog likt naturliga ekosystem är lösningen.

Barkborrar är verkligen ett gissel. Det vet de flesta skogsägare – särskilt efter förra årets torka. Man kan se barkborredöda träd lite varstans. Främst vid hyggeskanter och andra utsatta områden. Inte heller vi är förskonade. Som tur är är dock våra egna skogar naturliga med många olika trädslag och åldrar. Granarna är till största delen inte planterade (en stor del av de planterade granar på våra marker har vi numera tagit bort). Och eftersom vi är intresserad av största möjliga biologiska mångfald så är ett och annat dött träd inget bekymmer. Tvärtom. Lite död ved skapar luckor i skogen och är på sikt bra för en massa lavar, mossor, insekter och fåglar som direkt eller indirekt är beroende av död ved, så även barkborrens naturliga fiende ”myrbaggen”. Så spara gärna den döda veden.
Granbarkborreproblematiken är med andra ord skapade av oss människor och följden av de monokulturer vi har skapat runtomkring oss.
Vi bör ta lärdom av naturen.

Alla bilder är aktuella och tagna av Ulrich Krynitz, under februari-mars i Harzbergen.